enfridaitanzaniaigen

Jag vet att jag inte förtjänar att ha en blogg. Jag lovar att det inte händer så mycket i Bagamoyo, för det är hela meningen med Bagamoyo. När man vill ha händelser får man åka på semester, vilket jag och mamma nyss kommit hem från. Åh, livet blir händelserikt när man är på...ZANZIBAR!

Det största frågetecknet för mig är hur i hela friden man kan slappna av på denna ö. Speciellt om man tar en charter ner till en strand mitt ute i ingenstans, där man pratar ett obegripligt språk och varje möte blir en konstant kulturkrock. Jag har observerat oss västerlänningar och min slutsats är att vi inte är riktigt klok. Jag har även observerat the Zanzibarians, och jag lägger samma slutsats på dem. Vi är alltså helt crazy allihopa, fast på olika sätt.

Men Zanzibar har ett ställe som ger mig gåshud, och det är Stone Town. Det är som att förflyttas fram och tillbaka i tiden när man går i alla trånga gränder. Alla byggnader har samma stil, arabiskt-afrikanskt-orientaliskt-mix, men det kan finnas vad som helst bakom deras ståtligt smidda dörrar. Samtidigt är det omöjligt, ja helt omöjligt, att hitta runt. Så man kan aldrig tänka ”jag går förbi här imorgon och köper den”, butiken kanske aldrig kommer tillbaka. Jag förklarade för mamma om Stone Towns mystik, men när vi skulle gå hem skrattade hon åt mig när hon såg en öppning mellan husen. ”Så svårt var det väl ändå inte”, hon hade inte glasögonen på sig, men jag såg. ”Mamma det där är havet”. Vi har alltså vandrat i en halvtimme runt i en halvbåge, bara att komma ut på samma ställe som vi började. Det han bli mörkt innan vi kom hem till busshållsplatsen och jag fick lägga sjalen över håret för att smälta in i Zanzibars natt.

Efter Stone Town hamnade vi i Nungwe, så långt norr ut man kan komma. En vän som jag träffade förra gången på Zanzibar mötte oss och fixade så att vi fick bo på ett local guesthouse fem minuter från stranden. Vi slängde in väskorna och hoppade i vattnet. Vi tyckte stranden verkade liten, men dagen därpå hade tidvattnet gjort så att man kunde gå strandvägen runt hela norra udden av ön. Lång historia kort, en hund åt upp mammas sko, man blev konstant lurad på pengar, allt var för dyrt, så vi sa Fuck This och satte oss på en dalladalla därifrån.

Nästa stopp blev Paje, och då fick mamma ett litet skimmer i ögonen, då det var det paradis hon förväntat sig. Jag pustade mest och började undersöka omgivningen. Tidvattnet gick så långt ut här på dagen att man nästan måste ha fikapaus på väg till vattnet. Man kunde dock få tag på stora snäckor som annars ligger gömda långt ut. Där bodde vi också local, men direkt på stranden. Sista kvällen skulle mamma köpa en cider på restaurangen dock, men det fik hon inte för servitören tyckte att det var på tok för dyrt. Mamma är av den sorten som kan ligga och pressa på stranden, jag är av den sorten som blir för varm och måste därför göra något annat. Tur var då att jag hittade en masajkompis som sålde smycken på stranden.

Zanzibar får dock ett bra betyd av mig, men mest för att det finns en italiensk restaurang som serverar pizza med mycket ost (vilket fick mitt hjärta att göra små glädjehopp).