enfridaitanzaniaigen

"Follow bees and you will get honey"

Jag vet att jag inte förtjänar att ha en blogg. Jag lovar att det inte händer så mycket i Bagamoyo, för det är hela meningen med Bagamoyo. När man vill ha händelser får man åka på semester, vilket jag och mamma nyss kommit hem från. Åh, livet blir händelserikt när man är på...ZANZIBAR!

Det största frågetecknet för mig är hur i hela friden man kan slappna av på denna ö. Speciellt om man tar en charter ner till en strand mitt ute i ingenstans, där man pratar ett obegripligt språk och varje möte blir en konstant kulturkrock. Jag har observerat oss västerlänningar och min slutsats är att vi inte är riktigt klok. Jag har även observerat the Zanzibarians, och jag lägger samma slutsats på dem. Vi är alltså helt crazy allihopa, fast på olika sätt.

Men Zanzibar har ett ställe som ger mig gåshud, och det är Stone Town. Det är som att förflyttas fram och tillbaka i tiden när man går i alla trånga gränder. Alla byggnader har samma stil, arabiskt-afrikanskt-orientaliskt-mix, men det kan finnas vad som helst bakom deras ståtligt smidda dörrar. Samtidigt är det omöjligt, ja helt omöjligt, att hitta runt. Så man kan aldrig tänka ”jag går förbi här imorgon och köper den”, butiken kanske aldrig kommer tillbaka. Jag förklarade för mamma om Stone Towns mystik, men när vi skulle gå hem skrattade hon åt mig när hon såg en öppning mellan husen. ”Så svårt var det väl ändå inte”, hon hade inte glasögonen på sig, men jag såg. ”Mamma det där är havet”. Vi har alltså vandrat i en halvtimme runt i en halvbåge, bara att komma ut på samma ställe som vi började. Det han bli mörkt innan vi kom hem till busshållsplatsen och jag fick lägga sjalen över håret för att smälta in i Zanzibars natt.

 

Efter Stone Town hamnade vi i Nungwe, så långt norr ut man kan komma. En vän som jag träffade förra gången på Zanzibar mötte oss och fixade så att vi fick bo på ett local guesthouse fem minuter från stranden. Vi slängde in väskorna och hoppade i vattnet. Vi tyckte stranden verkade liten, men dagen därpå hade tidvattnet gjort så att man kunde gå strandvägen runt hela norra udden av ön. Lång historia kort, en hund åt upp mammas sko, man blev konstant lurad på pengar, allt var för dyrt, så vi sa Fuck This och satte oss på en dalladalla därifrån.

 

Nästa stopp blev Paje, och då fick mamma ett litet skimmer i ögonen, då det var det paradis hon förväntat sig. Jag pustade mest och började undersöka omgivningen. Tidvattnet gick så långt ut här på dagen att man nästan måste ha fikapaus på väg till vattnet. Man kunde dock få tag på stora snäckor som annars ligger gömda långt ut. Där bodde vi också local, men direkt på stranden. Sista kvällen skulle mamma köpa en cider på restaurangen dock, men det fik hon inte för servitören tyckte att det var på tok för dyrt. Mamma är av den sorten som kan ligga och pressa på stranden, jag är av den sorten som blir för varm och måste därför göra något annat. Tur var då att jag hittade en masajkompis som sålde smycken på stranden.

 

Zanzibar får dock ett bra betyd av mig, men mest för att det finns en italiensk restaurang som serverar pizza med mycket ost (vilket fick mitt hjärta att göra små glädjehopp).

 

Det har fallit in i helt vanlig vardag. Mamma sitter och skriver ner tokiga historier från Tanzania, hon kallar sig själv ”korrespondenten”. Och man får bara störa och prata med henne vid tio-kaffet och två-kaffet. Eller, nästan i alla fall.

Jimmy har börjat måla så att färgen skvätter. Märken finns på alla möbler i huset och på uteplatsen. När folk kommer till oss undrar de vad som pågår, för Jimmy har kommit in i en period där det bara målas nakna damer.

Jag är på skolan på eftermiddagen, och har en av grupperna. Det blir mycket skratt, men det är oerhört ansträngande att vara idérik och försöka få dem att lära sig något. Känner mig som en skitunge, helt enkelt. Fredagar har jag gjort till lekdagar nu, med början i fredags. Både för att få assistera av den andra läraren som har det tufft och för att ta bort udden av att vara i skolan hela tiden. I fredags blev det balansera-ägg-på-sked-i-munnen-race och fotboll. Vi blev alldeles svettiga, jag gjorde mål och mamma fick en boll sparkad i huvudet. De mindre barnen stod i vattnet och sjöng.

 

Ska skaffa en postbox, men jag vet inte om det går än, för Tanzanska Posten måste åka till Bagamoyo med nya nycklar. Plus att jag måste ta bilder på mig själv, så att ingen annan kan hämta ut min post. Återkommer om det.

 

 

 

 

 

 

”When your enemy falls down, pick him up.”

Början av veckan:

Man kan anpassa sig för mycket till nya kulturer och klimat. Speciellt när man får en gräslig hosta av att sitta i blåsten på stranden. Jag är ledsen, men det är för kallt för mig. Jag vet inte vart i världen det är meningen att jag ska vara. Sjukhus och doktorer i Tanzania har jag hanterat förut, men för mamma blev det en upplevelse.

När man går som sjuk till doktorn i Tanzania, pratar doktorn med den man har i sällskap. Som om all sorts sjukdom skulle sätta sig direkt på närminnet. Jag fick snällt lyssna, när doktorn berättade för mamma vad det var för fel på mig. Vilket fick mig att börja småskratta, eftersom hon inte förstår hälften av den ”afrikanska engelskan”. Det visade sig att jag hade lågt blodtryck, vilket jag förklarade med ”döh, jag är i Tanzania, it's hakuna matata”. Malariatestet visade negativt, så jag fick medicin mot hostan. Medicinen gör mig så dålig i magen, att jag känner mig ihålig och får dricka läsk för att ha någon som helst energi.

När vi kom ut från sjukhuset (hela kalaset gick på ungefär 10kr på The Distric Hospital) utbrister mamma ”jag skulle inte kunna jobba där, jag skulle städa så mycket att de skulle bli galna”. ”Ja” svarade jag ”man blir väl sjukare på sjukhuset, än av sjukdomen.” Mamma skälver av skräck.                                                                                                   

Mitt i veckan:

Jag går i taket av att ta det lugnt hela tiden. Har skurat badrummet, tvättat mina kläder, producerat 20 armband, läst ut en bok och sprungit på toa hela tiden. Kan jag få börja jobba snart. Vänta, jag kan inte. Risken att jag bajsar på mig är för stor. Pluggar swahili-grammatik och korrigerar mammas korrespondenser, människan måste lära sig att använda kommatecken. Pratar med katten. Organiserar bokhyllan i bokstavsordning. Hostar tills jag kräks.

Slutet av veckan:

Känner mig som en frisk människa. Ska aldrig mer lämna huset utan halsduk.

Jimmy är övertygad om att man inte kan koka mer än ett kilo ris åt gången, han tycker att både jag och mamma äter som kråkor och att vi ska komma ihåg att vi inte är i Europa längre. Så det är ett kilo ris, eller inget. Mamma och jag erkänner att om det är något den karl kan, så är det att koka ris.

Det är en oerhört het dag. En man har åkt runt med högtalare på taket och informerat att President Kikwete ska befinna sig i Bagamoyo klockan 9. Vi kliver upp och gör oss i ordning. Hela Bagamoyo tycks ha gått ner till den stora fotbollsplanen utanför Bagapoint, för att lyssna. Vi kommer dit lite sent, men hoppas att vi inte missat honom. Kikwete kommer från Bagamoyo, och har därför oerhört många anhängare här. Både ärliga CCM supportrar och köpta. Klockan går och ingen president syns till, de säger kanske om en timme, om en till timme, om en till... Mamma och jag konstaterar snabbt att om en politiker var såhär sen i Sverige, skulle hans karriär vara dömd att misslyckas.

Vi hinner gå hem och äta, byta kläder och smörja våra brända kroppar innan mannen i fråga dyker upp. Vi hann äta lunch på ett ställe nära hemma. En gammal, fattig man kommer fram till mig och ber om pengar. Jag hör inte vad han säger, men tittar ner i backen för att få honom att försvinna. Kvinnan som äger stället, tycker tvärtom. Utan om och men skäller hon ut mannen på plats och säger till honom att han inte ska trakassera hennes kunder som har betalat för sin mat och vill äta i lugn och ro. Vi tackar för vänligheten och hon säger välkommen åter.

6 timmar senare står vi i hettan och ser presidenten hålla sitt tal. Han pratar om allt som ska göras, men som sannerligen aldrig kommer att hända. Han längtar säkert bara tillbaka till sitt privatplan och till sin nästa utlandsresa. Publiken jublade inte många gånger, trots att de var en hög feststämning innan Kikwete dök upp. Det finns ingen vidare tilltro till politik eller politiker här, men det är ju såklart ändå häftigt att få se presidenten komma hem till byn. 

"Change in the grandchild begins with the grandfather."

'

En glad tjej på 21-årsdagen.

Övar Masajskills.

En glad mamma möter indiska oceanen.

Ingemansland.

 

” Health is better than wealth ”

Det är en mystisk och bubblande känsla jag har i magen då jag med stadiga steg går mot skolan där jag jobbade förra svängen till Tanzania. Den har flyttat, men jag hittade dit lätt som en plätt. Jag sticker in huvudet i Mama Pilis systuga, gardinen av snäckor rasslar till och flera huvuden vänder sig mot mig. Jag vinkar förläget och vet inte om de känner igen mig, men de börjar genast skratta och hälsa på mig. Damerna som arbetar med att sy, känner igen mig, kommer då också de små barnen att göra det?

Jag går längre in i butiken, det finns mer utrymme här än vad det gjorde på det gamla stället. Jag får mer kramar av Mama Pili och Saidi, paret som startat skolan för gatubarnen. På innergården sitter de minsta av barnen och äter gröt. Jag känner igen några ansikten, men det var många nya. Framför mina fötter sitter ett av barnen som jag nästan konstant hade på höften under de tre månaderna jag var där. Hon ser på mig och spricker upp i ett stort leende. Mama Pili säger ”nu har din mamma kommit tillbaka!”. Alla börjar små fnissa.

En av barnen visar mig till klassrummet som ligger en bit bort, vilket är bra så att familjen får ha huset ostört. Det fanns fler vuxna där nu och två andra volontärer. När jag dyker upp kring hörnet stannar undervisningen och barnen utbrister ”Madam Frida!”, jag blir nästan rörd till tårar när de känner igen mig. Många kommer fram och ska sitta i knä och hålla handen. De lite äldre frågar mig några frågor på engelska, för att visa att de minsann lärt sig medan jag varit borta. När de mindre barnen kommit tillbaka in i klassrummet, går hon som suttit fast i höften på mig, hon är den minsta på hela stället, och puttar bort alla andra ungar och klättrar upp i knät på mig. Hon lå huvudet mot min axel.

Annars var det samma kaos på skolan som alltid. Kajange som är lärare på eftermiddagarna är sjuk, så jag han bara träffa de äldre barnen lite snabbt och de var inte så många som förut.

Efter att ha träffat barnen igen blev jag rejält urladdad och drog på mig en ordentlig förkylning och har nu legat till sängs i några dagar. Blir bättre och ska ta med mig mamma till stranden nu i eftermiddag för att jobba på brännan. Jimmy ligger utslagen efter gårdagens lördagsbravader.

PS Igår cyklade det förbi säkert 30 vita människor, jag och mamma blev riktigt förvånade, så vi ställde oss vid vägkanten för att bara titta på dem DS