Adui aangukapo mnyanyue.
”When your enemy falls down, pick him up.”
Början av veckan:
Man kan anpassa sig för mycket till nya kulturer och klimat. Speciellt när man får en gräslig hosta av att sitta i blåsten på stranden. Jag är ledsen, men det är för kallt för mig. Jag vet inte vart i världen det är meningen att jag ska vara. Sjukhus och doktorer i Tanzania har jag hanterat förut, men för mamma blev det en upplevelse.
När man går som sjuk till doktorn i Tanzania, pratar doktorn med den man har i sällskap. Som om all sorts sjukdom skulle sätta sig direkt på närminnet. Jag fick snällt lyssna, när doktorn berättade för mamma vad det var för fel på mig. Vilket fick mig att börja småskratta, eftersom hon inte förstår hälften av den ”afrikanska engelskan”. Det visade sig att jag hade lågt blodtryck, vilket jag förklarade med ”döh, jag är i Tanzania, it's hakuna matata”. Malariatestet visade negativt, så jag fick medicin mot hostan. Medicinen gör mig så dålig i magen, att jag känner mig ihålig och får dricka läsk för att ha någon som helst energi.
När vi kom ut från sjukhuset (hela kalaset gick på ungefär 10kr på The Distric Hospital) utbrister mamma ”jag skulle inte kunna jobba där, jag skulle städa så mycket att de skulle bli galna”. ”Ja” svarade jag ”man blir väl sjukare på sjukhuset, än av sjukdomen.” Mamma skälver av skräck.
Mitt i veckan:
Jag går i taket av att ta det lugnt hela tiden. Har skurat badrummet, tvättat mina kläder, producerat 20 armband, läst ut en bok och sprungit på toa hela tiden. Kan jag få börja jobba snart. Vänta, jag kan inte. Risken att jag bajsar på mig är för stor. Pluggar swahili-grammatik och korrigerar mammas korrespondenser, människan måste lära sig att använda kommatecken. Pratar med katten. Organiserar bokhyllan i bokstavsordning. Hostar tills jag kräks.
Slutet av veckan:
Känner mig som en frisk människa. Ska aldrig mer lämna huset utan halsduk.
Jimmy är övertygad om att man inte kan koka mer än ett kilo ris åt gången, han tycker att både jag och mamma äter som kråkor och att vi ska komma ihåg att vi inte är i Europa längre. Så det är ett kilo ris, eller inget. Mamma och jag erkänner att om det är något den karl kan, så är det att koka ris.
Det är en oerhört het dag. En man har åkt runt med högtalare på taket och informerat att President Kikwete ska befinna sig i Bagamoyo klockan 9. Vi kliver upp och gör oss i ordning. Hela Bagamoyo tycks ha gått ner till den stora fotbollsplanen utanför Bagapoint, för att lyssna. Vi kommer dit lite sent, men hoppas att vi inte missat honom. Kikwete kommer från Bagamoyo, och har därför oerhört många anhängare här. Både ärliga CCM supportrar och köpta. Klockan går och ingen president syns till, de säger kanske om en timme, om en till timme, om en till... Mamma och jag konstaterar snabbt att om en politiker var såhär sen i Sverige, skulle hans karriär vara dömd att misslyckas.
Vi hinner gå hem och äta, byta kläder och smörja våra brända kroppar innan mannen i fråga dyker upp. Vi hann äta lunch på ett ställe nära hemma. En gammal, fattig man kommer fram till mig och ber om pengar. Jag hör inte vad han säger, men tittar ner i backen för att få honom att försvinna. Kvinnan som äger stället, tycker tvärtom. Utan om och men skäller hon ut mannen på plats och säger till honom att han inte ska trakassera hennes kunder som har betalat för sin mat och vill äta i lugn och ro. Vi tackar för vänligheten och hon säger välkommen åter.
6 timmar senare står vi i hettan och ser presidenten hålla sitt tal. Han pratar om allt som ska göras, men som sannerligen aldrig kommer att hända. Han längtar säkert bara tillbaka till sitt privatplan och till sin nästa utlandsresa. Publiken jublade inte många gånger, trots att de var en hög feststämning innan Kikwete dök upp. Det finns ingen vidare tilltro till politik eller politiker här, men det är ju såklart ändå häftigt att få se presidenten komma hem till byn.
