enfridaitanzaniaigen

”When good fortune knocks you have to open the door yourself.”

Nu har jag och mamma varit borta i två veckor. Det är svårt att hålla räkningen, eftersom vi sällan vet vilken dag det är. Men tiden går i alla fall väldigt fort fram.

Resan från Stockholm till Nairobi var den längsta jag varit med om, 6 timmar fick vi vänta på flygplatsen i Qatar innan anslutningen gick. Dock får Qatar Airways ett toppbetyg, eftersom deras service var toppen och de bjöd på frukost när vi måste vänta så länge.

Väl i Nairobi tog det ett tag för mig att komma igenom passkontrollen, för de skulle ta foto och fingeravtryck, kolla på mig suspekt innan de gav mig en stämpel. Mamma fixade baggaget som stod uppradat på golvet och vi satte oss i en taxi. Innan vi kommer ut på motorvägen ber taxichauffören oss att titta åt vänster, vi ser först bara betande getter, men lite längre bort urskiljer sig en långa figurer, fem giraffer står och betar utanför flygplatsen!

Efter några dagar bär det av till Tanzania och Arusha. Mamma frågar hela tiden ”hur hittade du det här stället?” och ”hur vet du om det här?”, jag kan ärligt inte svara, men vet bara att jag under förra resan hade en otrolig nybörjartur. Födelsedagen firade vi på Cultural Heritage i Arusha, där vi smälte in bra som riktiga turister, senare åt vi middag på den japanska restaurangen som kommit att bli min favorit. Jag kan nu klappa mig på bröstet och säga att jag är 21. Jag kan återvända hem äldre och om jag har tur, något visare.

Första veckan blev mest artighetsvisiter hos olika människor jag kommit att stöta på. Mama och Baba Jarvis fick en yxa från Gränsfors som Baba Jarvis blev helt salig över. Att resa mellan högt och lågt är vardagsmat här och kontrasten blev stor när vi reste till Mama Jimmy utanför Moshi, där livet gått sin sakta gång sen jag lämnade det sist. Skörden av majs hade varit god och vi drack läsk i hennes lilla hus.

Väl i Dar es Salaam kliade det i kroppen. Nu ville jag verkligen ”hem” till Bagamoyo. Jimmys familj hade flyttat, så vi kunde ta ett rum i ett av husen där bröderna bodde. Lilla Junior hade börjat gå och kunde även prata lite, han fick en tröja med Pippi Långstrump på av mig och hans mamma skrattade när jag berättade vad de var för tjej.

Vi stannade bara en natt och åkte kvällen efter till Bagamoyo. Det var mörkt när vi kom fram, så det gick inte så gott att visa mamma vart allt låg. Det var festival pågång, så vi kastade in grejerna på ett vandrarhem för att sedan bege oss till Collage of Art och deras årliga festival. Vi åt och Jimmy blev så lycklig över att få vara tillbaka. Hans kompisar kände igen mig, och kom fram och hälsade på mig och mamma. Några var dock inte säker på om det var jag, eftersom de inte kom ihåg mig som så vit som jag nu är.

Att vara tillbaka i Bagamoyo känns underbart och på ett sätt som att jag aldrig åkte härifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna falla in i rytmen i livet så fort som jag gjorde. Man kan inte annat än förstå att det är meningen att det är här jag har min plats nu.